Känslomänniska

Ibland är de ett helvete att vara så styrd av sina känslor. Jag är verkligen en känslomänniska ut i fingertopparna. Kan inte föreställa mig hur de är att vara samlad och på ungefär samma nivå hela tiden. Jag svänger från mörkaste svarta till pastellfärg och fågelsång på ett par minuter om de vill sig på de viset.
Jag vågar inte ens riktigt beskriva mina mörka tankar öppet. Hur totalt de slår om. Just nu är jag nere i de mörkaste djupa svarta. Drömmar om att slippa känna, slippa att någonsin öppna ögonen igen och facea verkligheten snurrar i mitt huvud. Men jag vet ju egentligen att detta bara är ännu en av mina nycker. Snart kan jag vara påväg upp igen.
När de mörka försvinner vill jag inte ens ta i tanken att det funnits. Troligtvis kommer jag inte ens förstå hur jag kunde se allt så fruktansvärt mörkt om en timme eller en dag, när de börjar ljusna. Jag bara oroar mig lite extra för att de blir större sjok av mörker, att jag sprider mer sorgsenhet och negativa känslor runt mig än de glada sköna. De är ju inte så jag vill ha de. Hatar negativt, mörkt, gnäll och tråkigt... men jag tror att jag lett mig själv lite för långt in på fel väg för att kunna förmedla något ljus.
'**'
Agapi

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0